Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Tigerns kula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sus. Han gick vidare, men efter några steg hejdades han åter af
samma ljud, samma lätta slammer.
Åter väntade han, denna gång längre. När han ingenting
hörde, tog han igen några steg och kom, nästan utan att märka
det, fram till en liten uthuggning i skogen. Ögonblickligen tog
han på tå ett språng in bakom närmaste trädstam. Midt på den
lilla öppna platsen hade hans skarpa öga upptäckt en gestalt
en orörlig skepnad, hvars konturer han i den första
öfverraskningen ej hann urskilja.
Han väntade och vågade knappast draga andan; hjärtat
bultade mot hans refben, han hörde hvartenda slag. Men det andra
ljudet förnams ej mera — jo, vänta, åter ljöd den spröda
metallklangen, tydligare, mera ihållande...
Han väntade, tog slutligen mod till sig och tittade fram
bakom trädstammen. Skepnaden stod kvar som förut, på samma
fläck, i samma ställning, orörlig. Hur mycket Bob än ansträngde
sina ögon, kunde han i mörkret från ett skymmande moln ej
urskilja minsta tecken till rörelse. En vindpust for suckande
genom skogen — jo, nu rör sig skepnaden, och när den rör sig,
skramlar det åter. Sedan blir allt åter tyst.
En känsla af namnlös ångest grep Bob, och en kall, klibbig
svett bröt fram ur hvarje por. Han stirrade på skepnaden liksom
förtrollad. Åter en vindpust, åter den lätta vaggande rörelsen,
åter det sakta skramlandet. Så åter absolut tystnad.
Bob förmådde ej längre uthärda ovissheten. Mellan honom
och skepnaden stod ett enda smärt ungträd, som skonats af yxan.
Med vildt klappande hjärta smög han sig fram och nalkades på
tå detta otillräckliga skydd. Han nådde det, just som en starkare
vindil kom svepande genom skogen, och i samma ögonblick gled
månen fram bakom brustna moln och sände sina klara strålar ned
mellan trädtopparna. Skepnaden gungade häftigare, det lätta
slamret blef rasslandet af kedjor, och i månskenet såg Bob med fasa,
men på samma gång till sin outsägliga lättnad, att skepnaden var
ett människoskelett, kedjadt i upprätt ställning vid en påle.
Han erinrade sig, hvad Ah-Sam fått höra inne på
värdshuset. Detta var utan tvifvel någon olycklig stackare, som anträffats
på det förbjudna området och blifvit fastkedjad där för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
