Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Nemesis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hållande tillbaka en liten gråhårig man, som tycktes ha mycket
brådtom att komma in.
— Pojke höra till Kobo San, sade Ah-Sam till sin herre.
Mannen skyndade ifrigt fram, och Bob såg, att det var Taru,
hans väns tjänare. Den lille japanen kastade sig ned för sin
husbondes fötter och hviskade med halfkväfd röst några ord. Kobo
log. Vinkande åt Ah-Sam gick Bob ut ur rummet, lämnande de
bägge, som varit vänner under hela lifvet, husbonden och tjänaren
tillsammans.
Därute fick han veta hvad som händt.
Den ensamme ryttaren, som Bob den minnesvärda natten
sett rida ut från borgen, när han själf låg inne i småskogen för
att rekognoscera, hade återvändt och fört med sig den förklädde
japanske tjänaren, som längs villsamma stigar letat sig fram till
sin gamle fiendes tillhåll. Taru hade omtalat för Ah-Sam, att
medan han var i Yongampo, hade han fått höra, att hans
husbonde tillfångatagits af Tschang-Wo. Han hade då genast
begifvit sig ut för att uppsöka honom; om möjligt för att rädda
honom, hvarom icke, för att dö tillsammans med honom. Han
hade oantastad kommit borgen så nära som två mil, men då hade
han råkat ut för en liten skara, som anfördes af den
mandschuriske kuriren.
En halftimme satt Bob och samtalade med höfdingen, med
Ah-Sam som tolk diskuterande de mått och steg, som borde tagas
dels för att ge stadfästelse åt tjuntjushöfdingens ställning som
borgens nye herre, dels för att bli till gagn åt hans nya allierade,
japanerna. Men sedan kom Taru skyndsamt ned från tornet och
bad Bob följa med honom dit upp.
De funno Kobo upprest i sittande ställning. Hans ögon
voro slutna, men han öppnade dem, när Bob trädde in. Dödens
blekhet hade lägrat sig öfver hans drag.
— Jag går — till mina fäder, hviskade han.
Bob satte sig vid hans sida och såg på honom med fuktig
blick. Han andades endast med möda. Taru satt på hans andra
sida och gaf honom då och då en sked vatten.
— Jag gläder mig åt att ha — två trogna vänner, sade
Kobo. — Herr Fawcett, Taru skall — återvända till Nikko, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
