Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Gamla vänner och nya framtidsutsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hm! Naturen kan bygga upp igen på ett märkvärdigt
sätt sade herr Charteris, och efter denna djupsinniga anmärkning
vandrade han in i hotellet tillika med sin dotter.
En vecka förflöt — en tid af lugn njutning för Bob, som
nu hade Ethel ännu mera i sin närhet, då fru Pottle hade sin
bror att »valla», som hon uttryckte sig.
Men en dag gled ett lätt moln öfver hans lyckas solklara
himmel. Han öfverraskades af ett besök af en hög hoffunktionär,
som kom för att säga, att han var befalld till audiens uppe i
palatset i Tokio på bestämd timme följande dag.
Bob grinade illa, när den höge herrn åter vandrat sina
färde. Han anade, att denna oväntade ära ägde sin grund i
general Kurokis rapport till mikadon, och han var ännu så pass
mycket pojke, att han afskydde allt »fjäsk» — hvilket han sade
Ethel.
— Jag tycker ni har mycket orätt, svarade hon. — Ni har
skött er på ett utomordentligt sätt, och det är inte mer än rätt,
att mikadon själf tackar er. Åh, jag känner ungherrar i San
Francisco, som skulle ge sina ögon för att bli bjudna att komma
och titta på en äkta, lefvande kejsare.
Han for till Tokio och såg för visso icke olycklig ut, när
han kom tillbaka. Fru Pottle bombarderade honom med frågor
om hvad som händt.
— Åh, det var ganska trefligt, sade Bob. — Han är en
mycket hygglig karl, och kejsarinnan var snäll hon med. Det
blef inte alls det slags stela audiens jag väntade mig. Jag blef
inbjuden till deras privata rum, där jag fick te; kejsaren sade en
hel hop vackra ting, och så presentade han mig — detta.
Han höll upp ett band, hvarvid hängde en gyllene prydnad.
— Nej se! utbrast fru Pottle. — Hvad är det där?
— Det är Heliga Skatt-ordens insignier.
— Jo jag tackar, jag! Det var inte småsaker det. Men jag
säger ändå: det är inte mer än ni förtjänar. Nu vet ni det!
— Ack, så roligt! sade Ethel.
— Hvad är det värdt i kontanter! undrade herr Charteris
med sin släpiga röst.
— Åh, pappa, du är då så torr och prosaisk, att det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
