- Project Runeberg -  Anteckningar på havet /
51

(1918) Author: Martin Koch
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vår

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

domar av skönt, grönt strå må kunna stiga upp och
fröjdas åt livet.

Dagen går, när kvällen kommer minns man en ljus
blixt över muntert arbete. Medan solen värmde som
ivrigast, drack man sitt förmiddagskaffe på bergknallen
vid sjön och undrade, när isen äntligen skulle gå —
och nu är det redan kväll. I det smältande isklara ljuset
över den röda branden efter solfallet kan ingen stjärna
synas, men i österns blåa dunkel stiga de fram — det
är en urblekt och mager Herkules, som svänger klubban
efter Björnvaktaren, där smycket glänser tindrande fram
ur rymdens djup: Arcturus! Och strax över
skogstopparna lyser Spica, jungfruns ädlaste pärla, och nästan
mitt på himlavalvet rakt i söder brinner Regulus,
lejonstjärnan. Men tvillingarna blinka matt, det är för ljust för
dem, och utplånad av rymdens kyliga sken är Orion,
vinterprakten, som osedd sjunker just nu därborta i väster.

Och natten kommer — mitt i mörka rymdens hav
gnistra alla vårens stjärnor, så helt olika vinterns och
ändå desamma. Jungfrun har gått med sin skimrande
pärla från skogskanten därborta i SO rätt högt upp på
himlen rakt i syd — hon smyger mot väster, den leende
tärnan, och Björnvaktaren följer henne med kärlek och
längtan i sin strålande blick. Mot väster, ja! Där gick
solen till vila, och där få stjärnorna sova, de som inte
ständigt måste hålla sig uppe i sin glimmande kretsgång
där i zenit. Men när solen åter går upp till en ny dag,
då går Jungfrun till vila. Och sedan friaren höviskt
väntat några timmar, följer han henne. Men det är
ingen som ser, ty då lyser åter solen högt på himlen,
bröllopsmånadens, såningsmånadens brinnande ljusa sol.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:13:49 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kochante/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free