Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sillfiskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
Om inte sillen självmant kom till fiskaren, så kunde
fiskaren inte få någon sill. Inte förrän för c:a 20 år
sedan, då fiskaren Utbult kom från Amerika med den
första snörpvaden — med vilken sedermera följde hela
den nya metoden.
Därtill hörde, som redan berättats, att vadlagets
förman skulle ”känna” efter sillen där hon går fram i
havet. Han släppte ner i vattnet en grov ända av
linnetråd med en fastbunden blykula, och det berodde i hög
grad på hans ”känslighet”, om fångstlaget skulle få
något eller inte. Han var vadlagets pamp — och är
ännu, förstås! — och att göra opposition emot honom
var svårt. Svårast för en ung pojke, som nyss blivit
tagen med i laget. En gång gjordes emellertid en sådan
opposition med framgång till lycka för många. Och
därom handlar denna historia.
Den unge mannen — Adolf hette han — tillhörde
ett vadlag som hade en ”okänslig” förman. Var den
rodde fram i lillbåten med tråden i nypan, hade han
svårt att känna sill i vattnet. Strax efter kunde komma
en annan som kände sill, gav tecken, hans lag kastade
och fick.
Det där harmade unge Adolf och hans kamrater i
laget. De kommo tomma hem alltför ofta där andra fått
båten full. Adolf började fundera.
Koppartråd, tänkte han, den är känslig i sig själv,
för genom den kan man telefonera. Om man nu ersätter
linnetråden med fin koppartråd, så skulle man kanske
kunna känna sill, även om man inte är så rasande
känslig i fingrarna.
Han funderade på saken en hel vinter, arbetade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
