- Project Runeberg -  Anteckningar på havet /
214

(1918) [MARC] Author: Martin Koch
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lofoten. Från en Nordlandsfärd i mars

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

214

spetsen, den ena efter den andra, ändlöst ut i havsdiset,
där de smälta tillsammans med den mörkvioletta luften
över ödevidderna. Vackert — ja! Men
självbevarelseinstinkten reser sig genast, detta är på något vis radikalt
galet! Vilket oerhört patos över detta landskap — men
ett sådant patos timme efter timme, dag efter dag, år
efter år, oföränderligt — man blir led och arg, och man
blir det ganska snart. Tänk er en människa, som ständigt
och oundvikligen deklamerar den mest högspända poesi

— hur olidligt? Man vill svära, man vill säga något
platt och dumt — och man slutar med att säga: dessa
erbarmliga små fjäll, vad de äro gränslöst dumma! Just
dumma! Med sin evinnerliga vikingapoesi, hämtad ur
någon läsebok för folkskolan!

Man minns åter igen Hamsun — denne förskräcklige
man har ju sagt allt som ska sägas om det moderna
Norge, från de enklaste lanthandlare i småstäderna till
den stora turisttrafiken, man kan bara citera honom —
han talar någonstans i ett helt annat sammanhang om
”fjällens fackförening” — är det inte i ”Den siste
Glcede”? — och just sä verkar Lofoten på mig: fjällens
fackförening, med ett patos, som kan försvaras om
sön-och helgdagar och i Turistföreningens årsbok, men som
blir olidligt var eviga, ändlösa, gråa vardag, då dess döda
sterilitet skriar i himmelens sky gentemot havets
praktiska, prosaiska, mera fruktbringande arbete.

Jag for till Svolvaer igen. Ensam. I en liten odäckad,
snöfylld motorbåt. En timmes arbetsam resa över havet.
Det Föreföll först så trevligt vansinnigt. Men det var här
det enda naturliga. Se där fiskehavet! Alla båtar lika
små — och i utkanterna motorbåtar, ångare et consortes.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:00:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kochante/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free