Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
fylld av sprutande skum, så långt man såg, längre
bort gled allting samman i ett svart mörker.
Att så larma för en liten kvinna! tänkte Magne.
Galna storm! vettlösa hav! dåraktiga lilla mörka
jord! Varför kan man inte älska i förbigående?
Varför ska man skrika, när ens kvinna går bort?
Att lägga sig ut i luften bara — och falla — som
ett ungt träd? Och bli borta. Här kan jag ju inte
vara. Jag stöter huvudet i himlens tak och snubblar
över berg, som vore de stenar. Och människorna
kräla och krypa över mig som löss, gamla, kalla
människor med förkrympta själar, mitt blod ville
de suga ur mig för att få mig kall och lära mig
visdomens begynnelse: att kräla och krypa. Här
kan jag inte vara! Jag ska sätta min fot på marken
och krossa de små kräken i tusental, jag ska sträcka
min arm genom mörkret tusen år i tiden framåt
— de se mitt elände bara, de små människorna, och
varför skulle jag dölja det? Men min styrka se
de inte ännu — de ska få se den!
Mellan de jagande skyarna lyste några stjärnor
fram för ett ögonblick. Han stod stilla och såg
på dem med brinnande ögon, han log och hans
läppar darrade, som om han viskade heta
kärleksord till sin kvinna — ja, han viskade så tyst ett
namn: Gerdi — Gerdi!
Men åter vältrade de svarta skyarna fram, och
stjärnorna försvunno. Magne vände långsamt och
kom tillbaka till mästaren, drypande våt.
— Jaså. Biskopen ville ge henne åt mig! sade
han så bittert, som om detta vore den största oför-
3. — Koch, Legend.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
