Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 7
fram till den oförgänglige, den levande och
verklige Gud, som är över allt förstånd.
— Tror du! sade Magne och stirrade upp i
rymden. Men det där finns ju inte! Ingenting finns
där uppe — och ingenting finns inom oss själva —
mer än våra egna drömmar. Och så döden.
Han vände sig om mot henne och pekade ut mot
skymningslandet och kvällens hav:
— Nå, ser du himlens vrede? Ser du Herrens
eld falla ner och förtära mig? Kommer han över
havet? Kommer han genom skogen? Över gården?
Jag ser honom inte!
Han stod väntande och såg dit ut.
— Om han komme ändå! Jag ville gärna se
honom. Om han sloge mig, straffade mig, dödade
mig ändå! Om han bara kunde! Jag skulle gärna
vilja, att det funnes en Gud — som kunde göra mig
till något annat än jag är. Men jag är bara så här
— och blir aldrig annat. Och utanför mig är bara
mörkret och förintelsen. Kom, Gerdi!
Hon reste sig mödosamt och gick sakta fram till
honom. I kvällsljuset såg hon så stor och för ut
med barnet hon bar i sitt sköte under den gråa
klosterdräkten. Han tog henne i sina armar och
smekte henne så, som man smeker sitt käraste.
— Får jag se dig i ansiktet! viskade han. Så!
In i dina ögon — så! Rätt in i din själ. Du ska
inte gråta — det är underbart, detta, vår största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
