Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
vana att stjäla och slå ihjäl satt fast i honom. Han
drog omkring som vagant i alla land, satt i
mörkastugan ibland, skulle hänga ibland — vete fan hur
man bar sig åt för att komma undan alla gånger.
Men under kläderna bärgade han alltid ett litet
gulnat brev — det enda han fått av Gerdi. Ett litet
ljust och stilla leende kom upp i hans ögon — brevet
lurade han alltid till sig igen, hur svårt det än såg
ut annars!
Han ryckte till och for med handen under tröjan
— nej, brevet är borta nu. Det ligger där i elden
som ett tunt, svart litet sorgeflor. Det svåra, bittra,
vackra, goda lilla brevet. Det förbannade brevet,
som brände sönder honom till en viljelös
landstrykare. Skönt att bli det kvitt. Det är gott att vara
fri från sådana minnen. En underbar lättnad att
äntligen vara riktigt fri.
Han sträcker ut sig på marken igen och lyssnar
till det mörka, tungsamma furususet. Det var ju
meningslöst att slåss för henne, när hon inte själv
ville. Då var hon ju värdelös — varför skulle man
längre bråka med att ändra livets tokiga gång?
Det är bra nog som det är — bra nog för en ensam
man.
Ett fult spratt av djävulen! Att man skulle gå
och fästa sig på det viset vid en ung kvinna, som
var så i grund och botten värdelös. Om man ändå
hade upptäckt det en smula tidigare, så kunde
biskopen gärna ha fått leva — och mycket annat
skulle ha varit ogjort. Man hade inte riskerat stegel
och hjul, när man kommit till sitt hemland. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
