Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ii 7
— Förlåt mig — det är väl dåraktigt att tala om
sådant, kan jag tro. Jag har levat så nära Gud, att
jag älskar honom över allting. Kunde jag bara i
mitt arbete komma honom ännu närmare, skulle
jag därför med glädje offra mitt liv. Nu är jag
färdig, mästare.
— Så gå vi!
Han lät kort i rösten, men inom sig jublade han
av glädje, av segerglädje, att gossen alltjämt ville
följa honom, trots allt. Kunde jag nu bara dra mig
till minnes allt vad jag vet, för att lära honom!
tänkte han. Då skulle han bl; en mästare över alla
mästare.
Sommarnatten hade kommit där ute med sitt
oändliga skymningsdunkel. Månen stod inte längre
så nära trädtopparna, jättestor och brandröd — den
hade krupit högt upp på himlen, den var så
långt borta, den brukade vara, och lät sitt kalla
silverljus skölja ner över den mörka skogen och hela
det sovande landet. Magne tänkte inte längre på
mörkrets varelser, allt svårt och bittert var borta.
Drömmarnas tungelljus lyste in i hans själ och gav
honom ovant nya syner — gammalmannens goda
syner av lycka och glädje, när den unge går vid
hans sida och följer honom på hans vägar. Och
han log, bistert förnöjt, för sig själv:
— Han är bara barnet — har inte hunnit bli av
med Gud ännu — men det där ska vi snart plocka
ur’en!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
