Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
pig kärra, dragen av oxar, skramlade sakta undan
framför dem.
Magne gick och funderade tyst för sig själv.
Det här var en underlig vändring. Glädjen att ha
den unge i sitt sällskap hade inte blivit mindre
under dessa dagar, nej, det var alltjämt något ljust,
som log inom honom, när han tänkte på, att här
gick ju den där underlige gossen bredvid honom och
gjorde varje dag stilla och vacker som en söndag
från morgon till kväll.
Men i den glädje, Magne kände, fanns något
bittert, som inte ville gå bort, men tvärtom blev
allt starkare. Visst var gossen vänlig mot Magne,
men det var han på ett retsamt självklart sätt även
mot alla andra människor. Mer betydde alltså inte
Magne för honom. Men Magne ville ha gossen
för sig själv, ville ensam äga hans hela tillgivenhet
— ville ha, nåja, hans kärlek, om det nu ska vara
nödvändigt att använda så stora ord. Han ville, att
Frälsgive skulle känna detsamma för honom, som
han själv kände för Frälsgive, något alldeles
särskilt, som ingen annan människa kunde bli delaktig
av. Till exempel så som förhållandet är mellan far
och son — men mycket rikare och vackrare, förstås.
Magne brydde sig inte så mycket om, att alla
människor liksom lyste upp, när Frälsgive kom,
men återigen slocknade och blevo kalla i ögonen,
när de sågo Magne. Han sökte inte människors
vänskap och hade aldrig varit van, att någon mötte
honom med glädje. Att Frälsgive blev så väl sedd,
var en ovanlig lättnad. När gossen bad, kunde man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
