Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
vara säker på att alltid få mat och nattkvarter —
Magne hade alltid annars tagit vad han behövt och
legat i skogen.
Värre var det, att det där övernaturligt gudliga
satt mycket djupare i gossen än Magne någonsin
hade kunnat ana. Inte så, att Frälsgive någonsin
talade om sådant — han hade aldrig ens nämnt
Guds namn vidare. Han tycktes vara alltför blyg,
för skygg, ja rent av för fin att vilja med grova
ord röra i sådant. Han lät Magne storma och rasa,
svarade inte, vände sig bara bort. Ibland log han
stilla för sig själv, som om han visste något, som
Magne inte visste. Då skulle han väl tala om det
för Magne! Men det brydde han sig heller inte
om, levde bara helt lugnt i sin egen vackra och
ljusa värld och lät Magne vara utanför. Och Magne
ville ju heller inte klättra över muren in i prästens
trädgård, han ville tvärtom öppna porten för den
unge till sin egen värld av hård och handfast
verklighet, där smutsen visserligen var smuts, men mjuk
och varm och behaglig ändå, bara man väl hunnit
vänja sig vid den.
Och det var den porten, som Magne inte kunnat
öppna. Han hade till och med börjat förstå, att
ljuset i gossens själ, det som gjorde så gott i Magnes
hjärta, det kom från — ja, det kan just göra
detsamma varifrån det kom, men att det skulle slockna
för alltid, om gossen släpades in i Magnes värld,
det var tydligt. Frälsgive var sådan, att hos honom
allt hörde tillsammans, ingenting kunde tas bort, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
