Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Frälsgive reste sig likblek upp ur flickans armar:
— Vem kommer? sade han, skakande som av
frossa.
— Kättarna, sade flickan, mår du bättre nu?
I samma ögonblick hördes trumvirvlar eka mellan
husen, skriket och skränet från folkhopen kom allt
närmare. En skara beväpnade knektar kom fram
på den öppna planen, bakom dem syntes tre män,
trasiga och förstörda, och därefter ytterligare en
skara knektar. Två av de livdömda voro unga, den
tredje var en gammal man, vars kropp var så
sönderbruten av tortyr, att de båda unga knappt
förmådde släpa honom fram. Alla tre tycktes vara
berusade eller sinnessjuka eller upprörda över
gränsen för mänsklig förmåga. En av de unga grät och
skrek högljutt, som om hans förstånd hade gått i
baklås — men den andre skrattade och såg sig vilt
omkring med rödsprängda ögon, som om han till
sin stora förtjusning aldrig hade haft något
förstånd. Den gamle blundade och ropade entonigt
med jämna mellanrum: ingen ande — ingen ande.
Frälsgive rusade upp och stödde sig vacklande
mot bordet.
— Vad ska jag göra? ropade han ångestfullt och
såg på Magne och flickan.
— Ingenting! För satan! svarade Magne och
ville trycka ner honom på bänken igen.
Men Frälsgive slet sig lös:
— Jag måste! sade han. Alla måste vi hindra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
