Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
Snart märkte dock Frälsgive, att kamraterna inte
skämtade längre, när de kallade honom Den helige
— det blev ett spenamn, bittert och fientligt. Av
deras tal inbördes hörde han, att de kände till
uppträdet utanför Bagarfruns krog, när han hade kallat
de livdömda kättarna sina bröder och vänner. Man
trodde därför, att han tillhörde vederdöparnas
hemliga anhängare, vilka just nu ivrigt efterspanades.
Han deltog aldrig själv i tvisterna om dessa ting,
och han kunde inte förstå, varför alla människor
så ivrigt grälade om sina egna, enfaldiga ord —
trodde de verkligen på allvar, att sådant betydde
något inför den Evige och Oändlige?
Mästaren blev nu vänligare emot honom, hjälpte
honom flera gånger till rätta med arbetet och gav
honom nyttiga lärdomar. En söndagsafton, medan
de andra svennerna voro borta, blev han inkallad
i stugan. Där satt mästaren med sin hustru, en
sträng gammal kvinna med ett ansikte som järn
och järngrått hår. Där satt även deras enda barn,
en flicka vid Magnes år, hennes kinder voro bleka
och genomskinliga som vax, och hennes mörka ögon
lyste och strålade, onaturligt stora.
Gumman gav honom en vass blick, när han kom
in, och talade något om en rätt tro. Därefter läste
mästaren med djup vördnad en liten skrift, som
handlade om dopets sakrament, det hade bland
människorna kommit i en sådan vanära, att spädbarn
döptes utan att någon undervisat dem och gjort
dem till lärjungar; så kunde ju heller ingen ande
finnas i ett sådant vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
