Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i5o
Sedan skriften blivit läst, gjorde gumman några
prövande frågor. Frälsgive förstod, att frågorna
voro riktade till honom, men han svarade
undvikande, hela tvisten hade för honom inte den
ringaste betydelse. Man kunde lika gärna försöka
mura upp himlavalvet med sten och därvid springa
omkring och skrika i munnen på varandra, att till
detta arbete måste användas de enda riktiga
stenarna, Guds stenar, inte djävulens. Men varför
skulle vi mura oss ett valv av jordisk tyngd, som
stänger oss ute från Oändligheten? — Frälsgive
talade endast om sin egen visshet, och de andra
hörde tysta., Flickan lyssnade, som om varje ord
för henne öppnade ett nytt liv.
— Så är det! utbrast hon slutligen. Jag visste
det!
Han vände sig blygt bort — hade ju ingenting
annat sagt, än vad alla måste ha vetat bättre än han.
Men de andra visste det inte, därför sutto de
tysta och granskade i minnet vad han sagt. De
kunde inte finna något att invända, men ingenting
hade han heller sagt, som hörde samman med den
nyss upplästa skriften. Och ändå var det något, som
på ett underligt sätt grep dem — flickan satte sig
bredvid honom på bänken, tog hans hand i sin lilla
heta hand och sade:
— Du tror som vi. Men vi ha inte ditt mod.
Gumman nickade emot dem med ett vänligt leende
och mästaren sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
