Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
— Något vackert! En saga — vänta, ska du få
höra! En konungason, en riktig konungason, med
ljusa, glada ögon, satt vid sin käras fötter i den
stora, tysta natten. Och är du en konungadotter,
visst håller du väl av mig? Inte så, att du kysser
mig, men så, att du skulle vilja —. Natten var tyst
och ljus, himlen var hög i strålande allvar, alla
ängar blommade, alla skogar sovo. Och är du en
konungadotter, sade han igen, visst håller jag av
dig — mycket — inte så, att jag kysser dig — men
så, att jag skulle vilja det gärna.
Då kände Frälsgive, att flickan lade sina händer
på hans kinder — hennes ögon lyste, hon drog
honom till sig och kysste hans mun, darrande och
snyftande. Han drog henne till sig, de blundade
så hårt, de båda barnen, men deras läppar öppnade
sig för varandra som äppelblommor. Slutligen
skildes de åt och sågo på varandra leende så som
stjärnorna le.
— Min saga! viskade gossen. Vart tog min saga
vägen ?
— Jag har den, svarade hon, skälvande av lycka.
— Nej, nej — den var ju inte färdig — men
nu ser jag den inte längre. Jo — vänta!
Hans ansikte mörknade, och han viskade
ångest-fullt:
— Nej — är det samma saga? Det var så vackert
först — men nu är natten mörk — och himlen är
svart. Djupt inne i skogen under ett träd ligger i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
