Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
ansikte. Frälsgive anade i ett enda ögonblick allt,
som hade hänt, och såg döden framför sig.
Oro hade uppstått bland hovets herrar. Några av
dem öppnade ett fönster på glänt, de trängdes
däromkring för att se ut — skrik och rop av många
människor hördes där nere. Kanslern sprang upp,
gick fram till fönstret och såg ut — kom därefter
tillbaka och meddelade hans furstliga nåde
halvhögt viskande den obehagliga nyheten — gatan var
full av förvildade människor, som skreko, att de
ville ha Frälsgive frigiven.
Vid det gröna bordet fördes en kort och tyst
rådplägning rörande några formaliteter. Disputationen
hade ännu inte kommit i gång. Själva saken var
ju alldeles klar, resultatet var naturligtvis på
förhand givet, rannsakningen avsåg endast att förläna
åtgärderna ett sken av allvarlig överläggning —
man kallar dock inte en människa inför
consisto-rium majus för att disputera med honom. Men hur
klar saken än låg efter det korta förhöret, insåg
dock var och en, att nu började det verkliga allvaret
och de största svårigheterna, i synnerhet för herrar
professorer.
För var och en av dem gällde det ju att i sina
uttalanden dra till sig de mäktiges uppmärksamhet.
Villoläran måste självklart fördömas, men detta
fördömande skulle motiveras med största möjliga
skarpsinne, lärdom och rättrohet. En av
professorerna hade en gång givit ut en skrift om Guds
nåd såsom framkallande orsak till människans tro,
den skriften måste han nödvändigtvis påminna om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
