Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
Junkern nickade kort.
— Och Frälsgive är Johannes. En liten, liten
Johannes — men en smula renare på kroppen än
den gamle. Så fick den där ungersvennen ånger
över sina goda gärningar — kan ni tänka er det om
mig, junker?
— Nej. Men det låter roligt.
— Johannes såg honom oglad och lät hämta från
strand och skog små stenar och grenar och kallade
till sig den arme ungersvennen och sade: tag åter
guld och stenar, jämngott med det, som du en gång
gav åt Gud! Svarade ungersvennen: du ger mig
blott stenar ooh grenar och kallar det guld och
ädelglans! Men strax blev allt i hans händer
förvandlat till guld, och stenarna blevo smaragder och
rubiner.
— Käre mästare! En så lång legend för en så
liten sanning!
— Den är längre. Johannes bjöd ungersvennen
att i sju dagar fara till mästare och guldsmeder,
och av dem alla fick han svaret, att de aldrig skådat
bättre guld och ädelstenar. När ungersvennen
återkommit med detta svar, sade Johannes till honom:
tag det som är ditt och köp dig jord och ägor, ty
himmelrik haver du mist av fikan efter all världen
så visst! Var såsom blomstret, som strax vissnar,
var rik i få d^gar och sedan fattig utan all ände!
De skildes åt gråtande och illa låtande. Och
ungersvennen gjorde som Johannes sagt. Men han fick
en bråd helsot, led och vidrig, så att löss och maskar
vällde fram under guldet ur hans usla kropp, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
