Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
— Du vill inte ? ropade mästaren med en stämma,
som var bortom all mänsklighet.
— Jag kan inte se henne! skrek gossen, där han
låg på golvet, vridande sig i kvalfull jämmer.
— Så ska du få se henne! svarade mästaren och
steg ner i graven.
Efter en stund reste han sig åter över stenranden.
Han bar över axeln kroppen av en död, svept i det
vita jordlakanet. Det var något okuvligt och
obarmhärtigt i varje hans rörelse, han tänkte sina egna
tankar och talade sina egna ord, och det fanns i
hela världen för honom endast hans egen väg att gå.
Några män togo emot den döda och buro henne
till en arbetsbänk, som stod där bredvid. Bänken
röjdes strax tom, och kroppen lades därpå.
Mästaren stod åter på golvet bredvid Frälsgive.
— Där ligger hon! sade han. Hon väntar på dig.
Gossen reste sig mödosamt upp. Hans ögon voro
förblindade av gråt, han hörde ingenting omkring
sig. Några tysta män stödde honom, och han
vacklade fram, till den döda.
När han såg hennes blottade ansikte, förvridet
av dödens fasa och redan fläckat av en hastig
förvandling, skrek han högt och kastade sig på sina
knän framför henne.
— Förbarma dig, Gud! Förbarma dig över
hennes arma själ!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
