Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
människorna i hopar ut ur kyrkan igen. Där blev
åter öde och stilla. Skymningen föll, och den
högtidliga tystnaden i templet växte och blev allt större.
I väggen, under trifoliegalleriet, var en bred fris
uthuggen med slingrande och blommande ornament,
mellan vilka änglar kämpade mot djävlar med alla
slags jordiska vapen. Med jämna mellanrum
vidgade frisen ut sig till större bilder av heliga mäns
strider mot jordens och köttets andar. Hela kyrkan
var en enda dikt i sten om det godas kamp emot
det onda — där stod, högt uppe på kyrkans väggar,
hela skaran av Guds rikes sagohj ältar med vapnen
manligen höjda mot djävlarna, de stodo där
förstenade för årtusenden — och det ondas mörka
härskaror, som alltjämt lika ilsket och skadeglatt
grinade emot Guds hjältar, drabbades aldrig av de
dråpliga huggen. Men djupt under denna döda dikt
av sten kämpade de levande människorna, släkte
efter släkte, på kyrkans hårda stengolv. Eller
gömdes under golvet — som besegrade eller som
segervinnare, man kunde aldrig veta!
Han ville alltså inte vara Guds profet! tänkte
Magne. Vad ville han då? Vara människa, sa han!
Jo, jag tackar, jag! Den som bara kunde vara det,
ändå!
Magne klättrade ner från ställningen och gick
sakta fram till den döda, som: låg övergiven på
arbetsbänken. Länge stod han försjunken i tankar
framför henne. Slutligen smekte han med hårda
händer hennes förvandlade kinder och viskade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
