Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
nande, att de jungfrur, som tvogo liket, väl kunde
känna henne med sina händer, men inte se henne
med sina ögon. Något sådant kunde väl du också
ha hittat på?
— Säg något som du menar! sade Frälsgive.
— Ja — men jag menar ju ingenting! Vad ska
jag då säga? Att folket är i uppror runt omkring
i landet, vet du naturligtvis. Eftersom du är
upprorets hjälte.
— Håna inte mer, Magne! Jag går ju härifrån.
Alla ha hånat — naturligtvis ha allesammans
förstått mig, vad jag sagt har ju varit det enklaste,
det mest solklara. Men alla ha använt mina ord till
hån, var och en på sitt sätt.
— Den, som gärna hör mycket, får höra mycket,
som han inte hör gärna, sade Magne.
— Sedan började de döda varandra. Utan att
jag förstår varför. Nu är det blod och eldsken
överallt. Jag kan inte se det längre. Är det mitt
fel? Har jag haft orätt? Nej — jag har ju rätt!
Det är ju så, som jag säger!
— Inte kan man veta det ännu. Man slåss ju
för närvarande om saken. Var och en slåss för
sitt, att det var du, som satte fart i det här
slagsmålet, det har man för länge sedan glömt. Så vida
man inte händelsevis får se dig och kommer ihåg,
att du är den fredlöse. Nej, nu är det den där
bonden, iman tänker på, han, som blev fastnaglad
av biskopens knektar vid ett träd och piskad, så
att tarmarna trillade ut — han har väl plockat in
tarmarna i påsen igen och sytt ihop’et, eftersom han
16. — Koch, Legend.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
