Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
orkar slåss nu. Knektar är det dummaste jag vet.
När jag möter en knekt, tycker jag, att han går
och strålar av förtjusning över att ingen
människa på jorden är så dum som han. Bonden, de
piskade, var en mäktig man bland sitt folk — det
visste inte knektarna, förstås — nu står allt
manfolk i hela den där landsändan i vapen för den
bondens skull. Och knektarna bli ihjälslagna
hop-tals. Vidare talar man om en spåman, heter
Spå-bodde, han kan många konster! Underverk gör han
så svåra som helst — han kommer med en ny, fin
lära, hans folk har en vit fana med en svart
dödskalle på — han kan knepet! Nej, sitt stilla, gosse,
jag ska lägga mer ved på elden. Jag vill prata med
dig i kväll.
Han kastade in på eldpallen ett nytt fång ved.
Frälsgive satt där stilla och stirrade undrande in i
elden. Magne stod åter vid spiselmuren, han sade
plötsligt:
— Jag blev rasande nyss, när du kallade mig
Magne. Du behöver ju inte bry dig om’et. Så fort
jag hör det namnet, bådar det ont. Magne skulle
helst vara död. Han har ju inte levat på många år.
— Jag borde ha förstått det, svarade Frälsgive.
Båda tego. De kände, att mörkret var gott för
dem att vara i tillsammans, och att elden var god
för dem att vara vid tillsammans.
Frälsgive sade slutligen:
— Jag har tänkt så mycket på dig. Och undrat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
