Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
Nu förstår jag det. Du är Magne. Under hela min
barndom hörde jag talas om dig. Jag försökte
föreställa mig dig — en människa utan tro — men jag
kunde inte. Det är, som om det vore på något vis
viktigt och betydelsefullt, att jag nu vet, vem du är.
— Ja, nu vet du det, sade Magne sakta. Till din
egen skada.
— Du har gjort mig mycket gott.
— Jaså? Det var i alla fall inte min mening.
Frälsgive log:
— Men det blev så! Du visade mig vägen — hit.
— Och du är nöjd?
— Det är min väg. Jag vet det nu. Kanske skulle
jag aldrig ha funnit den, om jag inte träffat dig.
Du är den starkaste människa, jag sett. Men du är
en kraft utan mål, går blint fram i livet utan minsta
mening och allt förstöres omkring dig. Själv blir
du ödelagd, utan att något levande växer i dina
spår. Ändå håller jag av dig, Magne! Jag tror,
att jag skulle ha hållit av dig mest bland alla
människor, om jag hade fått stanna hos dig. Men du
visade mig bort. Och så fann jag min egen väg
genom livet. Kort — vacker — och rik.
— Hånar du? Förebrår du? frågade Magne vasst.
— Nej, jag tackar ju! Det låter underligt —
ett verkligt allvarligt tack låter visst alltid underligt.
Magne teg en stund. Sade sedan:
— Man vill gärna bli älskad. Den svagheten har
man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
