Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
— Är det också övermod?
— Hångrinet är ju bara några skrynklor i ett
fult ansikte. När grinet dunstat bort, blir ansiktet
åter lika tomt, som det alltid varit. Vad kan sådant
göra dig, som har fått rätt?
— Rätt?
— Du är ju dömd att dö — kan du mer begära?
Frälsgive svarade inte. De gingo tysta framåt.
Magne har fått en värk någonstans, han vet inte
var. Ett slags sjukdom, han har upptäckt. En oro,
som kommit över honom. Han tänker: vad ska jag
göra i morgon — och sedan om dagarna — nu,
när gossen är borta ? Det är den tanken, som värker
inom honom och gör honom sjuk av oro. Tomhetens
oro. Ty det är inte bara livet runt omkring, som
är öde och tomt. Magne har upptäckt, att han själv
är lika tom. Det enda, som skulle kunna lindra,
vore att ha gossen hos sig alltid och tänka på allt,
som man skulle kunna göra.
Men gossen går där bredvid honom, går där bara
och tänker inte alls på Magne. Går där bara och
tillhör alls inte Magne. Går där bara och lever i
en helt annan värld. Han vill alls ingenting ha
gemensamt med Magne. Och även om han ville, så
kunde han inte. Magne är utestängd, helt enkelt.
Aldrig har han känt det förr. Han har hittills alltid
haft det så bra, han behövt ha det, tycker han. Han
har levat sitt eget liv. Men nu lever han inte längre.
Nu är han utestängd. I den värld, där gossen lever,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
