Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Ö0
det där, som väntade längre fram på vägen, bli
orimligt svårt — motbjudande — kanske omöjligt.
Han måste göra något för att själv bli övertygad, att
detta var rätt. Det måste ske, det visste han. Men
det måste också vara rätt. Något kunde man väl
få tag i att förebrå gossen — och sedan envist hålla
fast vid, tills huvudet väl vore av honom. Han
måste ilsket hetsa upp sig själv, för att dådet skulle
kunna göras färdigt. Skulle han slå honom i
ansiktet, helt enkelt? Eller spotta på honom? För att
få bort renheten — släcka ljuset i de unga ögonen,
som gjorde denna stund så svår?
Men Frälsgive stannade och såg på den gamle.
— Säg mig nu, Magne — vart för du mig?
— Vart jag för dig? Vägen framåt.
— Varthän? Till döden?
— Ja-
— Jag förstår det. Är det här framme?
-Ja.
— I skogen?
— Ja.
— Kom då, så gå vi dit.
Han gick lugnt vidare och såg med klara,
vidöppna ögon in i mörkret framför dem. Han
viskade stilla för sig själv:
— Natten famnar oss redan — jorden äger oss
alla. Stilla är sömnen, ljuvlig är vilan. Morgonens
fåglar snart sjunga bland daggvåta, blänkande löven
*— heliga sånger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
