Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Ö2
— När grinet dunstar bort, blir ansiktet tomt
igen — jag kan det också. Eftersom det är jag,
som har lärt dig det. Säg mig nu en sak — när vi
träffades första gången, meddelade du mig
högtidligt, att din mor var mö, när hon gav sig åt din
far. Det tror jag förstås inte på, men det är heller
inte så viktigt. En annan sak vore, om du kunde
säga mig, vem din far varit? Någon sorts hjälte,
förstås, men i vilken stil gick han?
Frälsgive stannade. Där borta på vägen kommo
några knektar emot dem,
— Ve den, som drömmer om ljus i detta
kvävande mörker! sade han och såg dem komma.
— Ja ja, sade Magne och svalde något tjockt,
som satt honom i halsen. Du vet alltså ingenting
om den utvalde Guds hjälte, som blev far till en
sådan profet?
— Finns här ingen annan domare än du över
mitt liv? utbrast Frälsgive förtvivlad. Kan jag inte
få en död utan smuts?
— Hybris — hybris! hackade Magne, han kunde
inte längre tala riktigt. Akta dig för hybris, gosse!
Frälsgive hörde honom inte längre. Han knäppte
sina händer samman, böjde sitt huvud och sade:
— Nu är stunden inne, att du, o Gud, giver
mullen åter till mullen. Länge har jag burit mitt
stoft i elände, tungt var det att bära, starkt och
svårt att istyra, villigt till vällust, vanfört till goda
verk. Gärna blir jag fri från min träldom och lös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
