Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
— Jag blir så trött av att höra dig prata ungt!
utbrast gubben. Du skulle ha varit sagan bland
människorna, stjärnan bland skyarna, drömmen om
ljus i den mörka natten! Så hoppades jag för din
mors skull, som jag kände så väl i min ungdom.
Ge mig käppen, jag tappade den!
Gerdi gav, honom käppen, smekte hans gamla
vissnade kind och sade:
— Jag har försökt att förstå Guds vilja och göra
den, även när den synts mig grym och orimlig. Det
är din tro, som är för svag, mästare. När stormen
är över dig, vågar du inte tro, att även stormen är
av Gud, att den måste komma, för att livet ska
kunna växa renare och högre. Men om vi inte älska
det goda för dess egen härlighets skull, vad ont
det än må ge oss själva — så är vår kärlek
förgäves, och vi känna inte det goda inom oss.
— Sagor! fräste gubben. Formlösa drömmar i
stjärneljus — utan kraft och utan liv!
Han teg bistert.
Långt borta hördes klockringning. Det klämtade
där nere i stadens kyrkor till aftonfrid. En tunn
liten silverklocka kallade till vespertimman helt
nära, det var klosterkyrkans klocka.
Gerdi gick mot porten, men stannade.
— Mästare, sade hon. Jag kan inte gå —
magni-ficat anima mea Dominum — jag kan inte gå till
vespern. Jag tror han kommer nu!
#
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
