Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
— Så menade han nog inte. Man ska tro på det
vackraste och bästa man känner inom sig själv och
inte människors döda ord.
— Ja, så var det! Jag har aldrig kunnat lära
mig att säga det där, det är så svåra ord, tycker
jag. Men det var just, vad han predikade.
— Vem?
— Den vite munken — Frälsgive kallades han —
Gerdi teg en stund. Så frågade hon bävande:
— Och detta — är det allt, vad du vet om
honom — ? Hör du mig inte längre ?
Ynglingen är åter borta i sina fantasier, vrider
och kastar sig på sängen, ropar, skriker och jämrar.
Slutligen ligger han åter stilla, blek som döden i
sitt ansikte. Han ser på henne med tunga,
döds-t rött a ögon.
— Är ni kvar ännu, syster ? Håll mig i handen!
Så — tack!
— Minns du ingenting från din barndom?
— Jo. Men det kan jag inte tala om för er.
— Varför?
— Det är så fult. Och ni är så fin.
— Har ingen sagt dig något om den ljusa och
vackra oändligheten, som vi måste sträva efter att
uppnå ?
— Det minns jag inte. Det var något om en
stad en gång. Men det är länge sen. Den låg i
himlen, tror jag.
— Den sagan är vacker, gosse! Jag ser så tydligt
21. — Koch, Legend.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
