Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
333
Magne kände sig så ovant lätt, så saligt ljus i
sitt inre som en äntligen befriad. Borta var allt
mörker, all oro och all ångest. Livet var färdigt.
Men inte endast det liv han levat — även det liv
han aldrig hade levat, det liv han borde ha levat,
det var också färdigt, han såg det, han fömam det
med hela sin själ inom sig själv, och han kände, att
han, som vandrat så länge genom ödemarken, nu
äntligen stod vid portarna till sitt rätta hem.
Det var färdigt! Den tanken lyfte sig inom
honom som ett träd, starkt och levande under en
helvetesbörda av sten, som blivit liggande över
honom en gång, när hela hans värld föll i spillror —
nu var den bördan övervunnen och bortlyftad.
Ensam hade han inte mäktat det, andra hade hjälpt,
utan att de vetat det och utan att han själv förstått
det, nu visste han det. Han log och viskade för sig
själv: min son! din tro var starkare än alla
helvetets makter!
Han mindes som en outplånlig svart fläck långt
borta i mörkret den stund, då han grävde ner Fräls
-gives döda kropp i jorden. Det var det bittraste
— sedan det var gjort, flydde han som en dåre från
staden och människorna. Men bitterheten satt kvar
— han förstod, att skulden måste utplånas, hämnd
måste utkrävas, hämnd mot den, som ödelagt hela
hans liv och slutligen tagit även hans son ifrån
honom. Livet fick åter innehåll och mening, det
jäste och sjöd i hans hjärta av iver att göra något,
göra allt, göra livets hela verk under de korta dagar,
som ännu återstode av hans levnad — nu kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
