Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
Min son blev tystad så — nu lever han starkare än
någonsin bland oss alla.
En av ryttarna reste sig upp. Han slog ifrån sig
med händerna åt de andra, han ville inte spela mer.
Han gick några slag över golvet i en oro, som
han inte längre kunde behärska, kom sedan och
satte sig hos Magne:
— Det är bara vi kvar nu. Det bästa göms till
sist, kunde man säga.
— Är det svårt att vänta?
— Jag är inte feg. Men detta är hemskt. Fast
jag vet ju, att det heter: ätom, drickom och varom
glade, ty i morgon —
— Tyst nu, gosse, sade Magne. Det är redan
morgon.
— Det är så kallt här inne också! Och suckar
och mumlar gör det överallt.
— En del vill ha det så, när döden kommer.
Ryttaren teg en stund. Så viskade han:
— Tror du, att det hjälper?
—• Är du inte säker på dig själv? frågade Magne.
Tvekar du ett enda ögonblick om vad du bör göra?
Gå då för all del bort till något altare och läs dina
böner! Skada dig kan det ändå aldrig göra!
— Än du själv?
— Käre vän — för mina böner finnas inga ord.
Du tvekar? Kom, låt mig hjälpa dig till rätta!
Han reste sig, fick ryttaren med sig och gick
framåt koret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
