Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Hans tal var slut. Jag hade inte märkt det,
men jag liksom vaknade upp av en lång, tom
tystnad. Jag tyckte att den hade legat oändligt
länge i mina öron, när jag märkte den. Jag
såg uppåt talarstolen — den var tom.
Då hörde jag en snyftning ur ett
kvinnohjärta någonstans bland bänkarna. Där hördes
flera komma efter — huvudena sjönko ner
omkring mig, ögonen slötos. Hustrurna gräto
sina hårda nävar fulla med tårar. Striden hade
blivit ett tungt, tungt nederlag.
Men lilla Alma Åberg steg upp bredvid mig
och gick fram till talarstolen. Hopkrupen och
böjd i ryggen går hon ju alltid var dag, håret
hänger ostyrigt ner över hennes nacke — men
hennes ögon, när hon vände sig mot folket!
Stora, kalla, hårda — och hennes mun! Så
bittert sammanbiten!
Hon böjde sig fram och började tala. Inte
med den vanliga klingande rösten — men tyst
och stilla, skälvande av lidelse och undertryckt
gråt — det lät mest som om hon fört ett
personligt samtal med mannen som hämtats
dit:
— Vad talar ni om kvinnorna? Varför ska
kvinnorna alltid vara förrädare? Varför ska
ni skylla på oss och på barnen, när ni själva
inte orka längre?
Ja, det kom nästan utan sammanhang, det
hon sade. Det blev orediga härvor av ord —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
