Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
hade älskat en kvinna. Viskade han ett hemligt
kvinnonamn, när snaran lagts kring hans vackra
hals och luckan sparkats bort under hans
dinglande fötter? Tog han med sig in i döden
en för evigt betvingad längtan efter idyllen —
lycka, frid och kärlek? Eller, när kroppen
ryckte i dödens kramp, fanns ingenting annat
i hans själ än drömmen om frihet — den skulle
ju dock ge lycka? Men aldrig åt honom!
Individualisten glömde sig själv. Endast för
andra levde han och dog han, för kommande
släkten, alltid för de kommande, som ännu
ingen känner! Men vi — vi själva? Jag —
jag själv — mitt eget jag?
Varför ska man ge sitt liv för att någon liten
herr Andersson om två hundra år ska vara
»lycklig» ?
Jag frågade Alma, men hon visste ingenting
att svara. Tystnaden kändes rent av farlig. —
Och den unge polske gossen, han var så
vacker, så fin och nobel som ett kungabarn
i sitt hjärta. Endast händerna voro blodiga,
allt annat hos honom var så underbart rent.
Innan man upplevat kärleken, är man aldrig
så ren, så färdig med livet som han var, några
och tjugu år gammal. Han skulle alltså ha
passerat Pamour passion, övervunnit allt, även
blodets vårliga yrsel. Vem var hon? Någon
liten studentska därnere — med marmorvit
panna och hårda läppar, en vargunge i vild-
4. — Romantiska brev.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
