Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
och aldrig söker upp dig mer? Så bli vi båda
fria från denna fara?
Ett ögonblick teg hon! Sedan svarade hon:
— Ja. Vi måste nog det.
Vi skildes genast, utan ett ord vidare. Det
var på gatan. Det regnade. Jag gick hem
och låste in mig. På kvällen höll jag föredrag
som vanligt.
Ungefär en vecka kunde vi hålla ut så där
tappert. Då var det slut. Hon bad att få tala
vid mig en middag på tidningen. När vi blevo
ensamma, var hon ingenting annat än en liten
kvinna som grät.
— Det går inte så här!
Det var det enda hon visste att säga.
Så när hade jag visat henne hela mitt unga
förakt. Men jag teg. Lyckligtvis. Ty nu
förstår jag, att hon hade rätt.
Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det
för dig, jag minns inte själv detaljerna, som
tillsammans gav mig den rätta bilden av hela
hennes misär. Säkert är, att själv sade hon
mig inte många ord om den saken. Men när
jag en gång fått mina ögon riktade åt det hållet,
kunde jag inte undgå att se sanningen: hon
levde i ett fruktansvärt omaka samliv med en
man, som var henne på alla punkter
underlägsen. Han levde andligen på henne, hon gav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
