Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
minnet därav skrämmer mig, fastän flera år
ha gått sedan det hände. Jag ser det alltför
tydligt — jag kan inte annorlunda förklara
saken för dig. Isynnerhet sedan jag försjunkit i
åskådande av mina egna föreställningar om
proletariatets idé — då stiger detta minne
plötsligt fram som ett hångrin av yttervärlden,
verkligheten, materien. Och med en ångestfull
beklämning anar jag, att så vidrigt, rått och
tarvligt är till sitt eget väsen det som i min
ande speglar sig så strålande vackert.
Det tjänar ingenting till att vilja förneka det:
av proletariatets massa, av dem man älskar att
kalla folket, ha vi inte att vänta några nya
livsvärden. På djupet känner man endast de
gamla värdena, som inte längre äro några
värden. Åtminstone inte för mig. Proletärerna
bourgeoiseras, emedan de ingenting annat äro
och ingenting annat varit än egendomslösa
småborgare, som stå i kö vid porten och vänta
att få slinka in till de stora, feta grytorna.
Deras innersta vilja leder dem inte mot mål,
som äro högre än dem vi andra redan vunnit.
Gärna unnar jag dem alla den lilla lycka de
drömma om i sina gladaste drömmar — men
vad kommer den mig vid? Inte offrar jag min
själ för sådant. Vad ska jag göra mer i sådan
strid, när jag förstått deras enda, tomma vilja?
Vänd dig bort ett ögonblick medan jag
skryter — riksdagsman kan jag ju alltid bli ändå!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
