Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
spörsmål vädja till primitiva människors
domslut?
De skulle ljuga, om de uttryckte någon
beundran för den nya konsten. Det är onaturligt
att begära så stora intellektuella kraftprov av
massan, som på grund av sitt kroppsliga och
andliga nödläge omöjligen kan vara i nivå med
våra högsta värden.
Klart som korvspad för resten. Men våra
kulturmänniskor läska sig ständigt med ett
obegripligt svärmeri för proletariatets sunda och
ofördärvade sinne.
Jag minns en arbetarepublik inför Strindbergs
Fadren. Den skrattade som om den aldrig i
livet hade haft så roligt förr. De hade ändå
stor vördnad för författaren. De trodde bara,
att han menade på det sättet, och de gjorde
all heder åt stycket för att visa att de hade
takter och kunde vara med på tangenterna.
Proletariatet är en gång för alla inte pauvres
honteux, inte en samling kulturmänniskor i
fattigdom. Jag ska ställa mig framför spegeln,
se mig själv i vitögat och säga: försök nu att
komma ihåg detta, lille Helge Videll! —
Man har även en massa andra konstiga
fasoner för sig. Man talar med en alldeles
särskild vördnad om arbetarnas konstnärer —
exempelvis. Tänk, kroppsarbetare som måla
tavlor! Riktiga tavlor, med oljefärg och allting!
Som om det vore något nytt och oerhört, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
