Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
ror mot min vilja, sade upp tro och lydnad,
sedan det visat sig, att jag missat språnget efter
den kvinna, som skulle ha givit fortsättning och
ökat värde åt vårt tusenåriga liv. Helt enkelt
uttryckt: jag vågade inte längre tänka på Alma.
Så fort jag förnam henne i mitt medvetande,
ville jag skrika av vansinnig smärta — och
jag drev minnet bort ifrån mig.
Minns du Heines danspoem Doktor Faust?
I sina förklaringar till detta vackra skådespel
anför den gode skalden ett särdeles känsligt
ställe ur en gammal tysk medeltidssaga om
samma ämne. När Faust var ensam och ville
begrunda det gudomliga ordet, uppenbarade sig
för honom djävulen, smyckad i en skön
kvinnas gestalt. Hon hälsade honom vänligt, synes
det, och bedrev med honom allt slags otukt, så
att den arme Faust hastigt glömde det
gudomliga ordet, lät det fara med vinden, och i stället
med iver ägnade sig åt sitt nya, syndiga
förehavande.
Som var mycket fult gjort av den otäcke
djävulen. Men jag undrar om inte Faust
överskattade fruntimret? Hon var möjligen av en
betydligt enklare extraktion. Man är böjd för
att överskatta och överdriva. Och ändå vet man
om dessa ting endast vad man själv föreställer
sig. Vilket en människa med ett starkt
temperament och en livlig inre föreställningsvärld gärna
uttrycker symboliskt sålunda: den kvinna jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
