Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
pärlande flickskratt, som jag aldrig hört av
henne förr:
— Så fånigt! Att vi gå och tala om detta!
1 dag! Du och jag — du och jag!
Och hand i hand sprungo vi som barn efter
skuggorna av de farande vita molnen. Den
blåa himlen, den mjuknande jorden, det bleka
guldljuset, som tindrade fram mellan skyarna
— allt ägde vi, allt väntade på oss.
Men nog om detta.
Man kommer inte långt i den takten,
oupphörligt måste hon vila. Benen ha svårt att
bära henne. Sjuk är hon väl inte precis, men
trött och utpinad. Vill upp i det blå, vill fara
som en vind, vill jubla och leva med alla
sinnen — men faller snart tillsammans igen,
liksom bruten, och ansiktet mörknar av gråa
skuggor. Inte heller hennes ande är längre
så stark. Hon vaktar sig väl, det märker jag
nog, och skrattar bara högre när mörkret
kommer; för att gäcka mig. Men jag ser det.
Hennes tankar ha glidit in i en religion, som
jag inte förstår. Vad vi än tala om, plötsligt
är hon mitt uppe i tjocka kristendomen, hennes
barndoms ohyggliga, livsfientliga tro bland
folket vid havet där hon föddes.
Hon talade om för mig vad hon läst i Bibeln
nu, medan hon bläddrat sig fram för att finna
ett svar, vad som vore rätt för henne att göra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
