Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
nu i kväll, synes mig all själens hårdhet och
ensamma styrka, all viljemänniskans asketism
och längtan efter det man i största allmänhet
kallar striden, vara något underligt främmande,
farligt och livsfientligt.
Jag ville — jag ville leva i frid.
Såvitt jag minns har jag aldrig sett henne le.
Jag menar inte den vanliga grimasen, som vi
använda för att visa att vi äro lustiga, jag
menar människans eget leende. Åjo, för resten,
hon har nog även det, men det vackraste av
hennes glädje kommer annorlunda fram i en
vidgad blick, en ljusning, en klarnad stränghet.
Men hon mörknade, när jag talade om
Av-gudaskymning, och allt fick passera som ett
skämt. : I ■ i ‘ ■ i ’ i !
Det är dock allvarligt nog! När man inte
har något annat att komma med än sådant
skämt. Jag äger inte hemmets lycka att ge
henne. Och vad skulle vi med sådant, hon och
jag? Ha vi inte en annan lycka att vänta,
rikare, stoltare, hastigare — vi båda unga
krigare bland spartanerna!
Hon är alltjämt sjukare än jag trodde, hon
måste bli frisk igen, då blir hon stark som
förr, ja, starkare än någonsin!
Hennes fasta, stränga ansikte, förr så
linje-rent, så strålande av liv — det var slappt, det
var löst i dragen, som om det plånades ut. Kvar
fanns endast veck av grämelse och förakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
