Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
Det var bara telefonen, som påminde oss
om vår dödlighet. Den hängde i samma rum
och fann på att ringa. Genast blev det mörkare.
Att bara se, hur Almas ögon hängde fast vid
apparaten, ända till dess det blev klart, att det
inte gällde oss — att det inte var bud om Erik.
Det var hennes ömma nerv, jag såg hur den
pinade henne oavlåtligt.
Det hjälpte inte att antyda, hur fullkomligt
omöjligt det var för någon att kunna finna oss,
hon visste det, men det var ju bara så mycket
värre — om något verkligen skulle ha hänt.
Då måste jag hjälpa henne andra vägar fram.
Jag visade henne hur länge vi måste dröja med
vårt bröllop, först och främst till dess att Erik
övervunnit skilsmässan. Ingen fröjdefest, ingen
triumf, ingen barbarisk glädjedans över honom,
som ligger slagen! Må vi bevara våra hjärtan
rena från meningslös grymhet, vi som
ingenting förlorat och därför gärna kunna vänta.
Det hjälpte! Jag fick en strålande blick av
tacksamhet. — Tacksamhet!
Men vad gör man inte för att hålla sin lycka
fri från all smuts. Man måste vara rädd om
sådant. Det visste jag inte förr.
Jag kände, att i allt detta gällde det dock
ytterst ingenting annat än Alma och mig,
mannen och kvinnan helt enkelt, utan alla
funderingar och teorier. Det gällde inte längre
proletariatet, inte en massa andra människor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
