Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
på gott och ont, endast oss själva, vi två
människor öga mot öga, hjärta mot hjärta.
En själ som man älskar: kan man vara nog
varsam med sådant? Att intet ont må ske,
som förgiftar livet! Kan man se sina händer
nog rena att emottaga kärlekens gåva? Gå
stilla, när man går mot höjderna! Inte rusa
som en dåre med blodsprängda ögon.
Jag vet ju, vilka fula bestar, som gömmas
i mitt eget innersta. Undras, om inte hennes
nyvaknade kristendom är ett sådant spöke från
det förgångna, som stigit upp igen i hennes
medvetande. Alla blodets grinande hemligheter
träda fram undan för undan, allt eftersom
skinnet skrapas bort. Det gäller att färdas varsamt,
att vi inte ödelägga oss, vi som redan blivit så
söndertrasade.
Ja, en kärv och ganska bitter smak har livets
brygd. Helt honung blir det aldrig, helt galla
och malört inte heller. Men tänk, att jag längtar
efter ett hem — vårt hem! Och att den tanken
synes mig stark! Så kan man ju också leva
och ändå vara en god och tapper soldat! Det
finns osjungna vaggvisor, som vänta oss —
jag är glad, att det är så nyttiga och goda
saker livet nu vill anförtro mig.
Jag kände därinne i den gamla kammaren,
medan brasan knastrade och älven brusade sin
orgelsång utanför fönstret — jag kände, att
livet är ändå gränslöst stort, även där det förr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
