Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Gatans melodier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GATANS MELODIER.
Gustave Charpentiers opera — eller »musikaliska roman»,
som han kallade den — om arbetare i Paris, grupperade
kring hjältinnan, den lilla älskliga arbetarflickan Louise,
som givit åt operan sitt namn — den, operaromanen alltså,
börjar med ett helt vimmel av små underliga
melodistumpar, somliga vemodiga, somliga sprittande livliga eller
skärande gälla. Man vore frestad tala om musikalisk
naturalism — vilket det ju också på sitt sätt är. Opera-romanen
börjar nämligen en tidig morgon i Paris. Staden vaknar.
Gatans arbete börjar, och gatans arbetare låta höra av sig
allt starkare och mångstämmigare. Varje sysselsättning,
som yrkesmässigt bedrives på gatan, vare sig hantverk eller
handel, har sin egen lilla melodistump, bevarad under
århundraden. En del av dessa små melodier lever kvar ännu
i dag, många ha dock ersatts med mekaniska och hårda
läten, och många andra ha tystnat för alltid.
Men, som sagt, en del lever ännu kvar. När de en gång
försvinna, har nog det mesta av det pittoreska och
fascinerande i det parisiska gatulivet gått bort med dem.
Det är kanske inte alltid så roligt att bli väckt av dem
vid sex- eller sjutiden en morgon! Helst om man bor vid
en annars tyst och stilla gata, där trumpetskrällarna,
ringklockorna och de gälla skriken genljuda så starkt, att den
nykomne resenären förskräckt rusar upp ur sin sömn och
tror, att revolutionen har börjat. Han drar kanske försiktigt
undan en flik av gardinen för att överskåda den farliga
situationen, men där nere på gatan gå endast några fredliga
7 — Svart på vitt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
