Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Gatans melodier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-102-]{++} Och där kommer han — en gatubohémens aristokrat
tydligen. Nästan hel halmhatt, vita tygskor, s. k. espadrillas,
på fotterna, och under ena armen en tygpåse. Han köper
gamla kläder — vill säga han ger en femtioöring för en
gammal kostym, det mesta får han väl gratis, därför att folk har
inte plats att gömma på gamla kläder. Han säljer sedan
bytet hos klädesjudarna nere i Temple, centrum för detta slags
affärer.
Chant d’ha-bits! Gens d’ha-bits! J’en ai, d’ha-bits!
Sedan jag antecknat hans skäligen enkla låt, upptäcker
jag, att han slagit sig ner bredvid mig på terrassen vid en
förfriskning. Jag slår mig alltså i språk med honom. Vi
tala om »Les cris de Paris», pariserkritiken (varje
gatu-melodi är en »cri de Paris», liksom varje modenyhet är »le
dernier cri de Paris, det sista pariserskriket).
— Er melodi är mycket gammal, Monsieur? säger jag ar^
tigt.
— Urgammal, Monsieur! svarar han stolt som en grand
av Spanien. Urgammal — liksom yrket!
— Javisst! Men ni har även andra melodier? Jo, jag har
hört sjungas »Marchand de chiffons» —.
Med oändligt förakt sade han:
— Det där! Det är lumphandlarnas sång! Jag är ingen
lumphandlare!
Aj! Där hade jag snyggt förgått mig! En man, som
köper och säljer gamla kläder, är naturligtvis ingen
lumphandlare!
Han fortsatte med bitterhet:
— Nej, Monsieur! Men det har kommit in en mängd löst
folk i vårt yrke, fuskare, som inte kunna skilja kläder från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
