Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Chartres, den heliga staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[- 124
angår,-]{+angår,+} så tvivlar jag inte på att de alltjämt ge sina hjärtans
hemliga dyrkan åt deri gamle galliske Teutates, som
romarna kallade Mercurius och hellenerna Hermes. Gudarnas
makt över våra sinnen beror inte på det namn vi ge dem
— men på de egenskaper vi ur djupet av vårt eget
medvetande tillskriva dem. Människan bekänner, utan att veta
det, sina egna innersta hemligheter, när hon bekänner sin
tro och nämner vilken ande hon dyrkar som gud. —
Druiderna voro inte bara präster, de voro även domare
läkare, astronomer, siare och skalder. All gudalära är ju
till sitt innersta väsen en dikt, utformad i klumpiga
människoord, rörande de eviga och osägbara tingen. De sista
druiderna voro uteslutande skalder, och som sådana höllos de i
stor ära i England och Irland långt sedan kristendomen
där hade segrat — de sista druiderna kallades nämligen med
ett annat namn för barder.
Under sin blomstringstid i Gallien utgjorde de emellertid,
fria från skatt och krigstjänst som de voro, en mäktig kast.
Det var på dem Julius Caesar stödde sin romerska
erövrar-politik gent emot de galliska hövdingarna och stormännen.
Sedan erövringen väl blivit fullbordad, skyndade sig
romarna att bryta druidernas välde. Den gamla hedniska
religionsformen förbjöds uttryckligen, och de romerska
prästerna övertogo själavården. Men den romerska religionen,
så torr och andefattig, så helt igenom rationalistisk, fick
aldrig något grepp om det galliska folkets hjärtan. Det
finns i Frankrike gott om ruiner från romaretiden — en
romersk teater här, en romersk cirkus där, en romersk
här-väg här, en romersk akvedukt där — men inga romerska
tempel! Druidismen levde naturligtvis kvar i hemlighet, och
först sedan kristendomen segrat i Gallien, fick detta folk
åter den mystik det längtade efter och det skymningsdunkel
det behövde för att känna sig nära sin gud — inte de av
vildhet doftande skogarnas skymningsdunkel längre, men
de av rökelse doftande kristna templens. Därmed var ett nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
