Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Franska helger och högtidsdagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-136-] Där prunkar rike Durands brackförnäma grav vid sidan
av den sockerbagarekrokan i sten, som reser sig över den
beskedlige Duponts sista vilorum. Efter ytterligare några
steg stå vi framför ett känt adelsnamn, inhugget bland
ba-rookornamenten i stenen, där hela släktens adliga vapen äro
skrytsamt inhuggna. Däröver en byst av den avlidne
fältherren, omgiven av en hel arsenal av vapen i sten — en
sorgklädd stenkvinna gråter vid hans sida, om det är över
honom eller över hans offer i livstiden är svårt att säga.
Men det roar mig inte att gå omkring på kyrkogården
som en nyfiken journalist med anteckningsbok och penna i
högsta hugg för att samla »berömda namn». Ett enda namn
ska jag nämna: skalden Alfred de Musset, ungdomens skald,
kärleksskalden. Han ligger här i ett litet gravkapell under
den tårpil han i den kända dikten begärde för sin grav av
sina vänner. Där ligger alltid, året runt, färska blommor
— i dag är hela graven överhöljd av små violbuketter och
knippen av skära nejlikor — de billigaste blommorna och
de vackraste. Vem lägger dit dem? Den frågan ställde jag
en gång till en gammal kyrkogårdsvakt, vars pigga
ekorr-ögon glimmade i ett busksnår av vitt skägg och hår.
— Vem som lägger dit blommorna? Flickorna förstås! De
små midinetterna! Så fort de få en liten kärlekssorg, springa
de hit till Monsieur Musset med blommor — de ha ju inga
pengar, stackare, och därför blir det bara sådant där. Men
Monsieur Musset var en snäll man, och han ordnar nog
upp saken åt dem ändå — han förstod sig ju på kärleken,
Monsieur Musset, kommer herm ihåg den här —?
Och så läste gubben utantill en av Mussets kärleksdikter.
Om arbetaraflickoma i Paris gå till Musset med sina
blommor, så går demimonden inklusive alla de små
gatflickorna till kyrkogården Montmartre, där Alphonsine Plessis,
död år 1847 vid 23 års ålder, vilar. Under sitt livs korta
solskensdagar kallade hon sig Marie Duplessis, men hon
har såsom gift laglig rätt att heta vicomtesse Perrégaux.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
