Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Midfastodagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-146
mulen-]{+mulen+} stelhet av alla »aktningsvärda» element i hela
samhället. Den franska självdisciplinen är helt egenartad, helt
fransk. Den består i, skulle man kunna säga, att aldrig
besvära andra människor med sina egna sorger och
bekymmer och att med en tapperhet — som ju stundom blir
något skrytsam — ta upp bataljen mot vilken fiende det vara
må. (Att be om hjälp, att låna pengar t. ex., anses här vara
något föraktligt, emedan det visar, att den som så gör inte
kan klara sig själv.) Det är fransk självdisciplin, att man,
även med döden i hjärtat, bemöter alla andra människor
med en leende, älskvärd artighet — en smula reserverad,
förstås, det ska helst vara ett stegs avstånd även mellan
människor, som stå varandra mycket nära. —
Så många allvarliga reflexioner för en så enkel sak som
ett karnevalstågl tänker kanske läsaren nu. Ja, ty årets
mi-caréme gav i hela sin ohyggliga tristesse en gripande bild
av stämningen här just nu.
Vädrets makter hade också med ett artistiskt raffinemang,
som man inte trott dem om, arrangerat en ram kring
tillställningen, som än mer framhävde det heroiska i denna an
strängning att åstadkomma en glädjedag. Parisvintern har
besynnerliga nycker för sig. Det inträffar ibland, att här
mitt på dagen blir alldeles kolmörkt som mitt i natten.
Blixtsnabbt tändas då alla ljus i butiker, spårvagnar etc. —
lyktorna tändas dock vanligen ej, ty ofta är mörkret borta
efter någon timme. Jag har hört många förklaringar på
detta, men jag förstår dem inte, eftersom jag inte har ett
spår sakkunskap på området; säkert är, att fenomenet på
något sätt sammanhänger med de egendomliga atmosfäriska
förhållandena i den dalgång, där Paris ligger. Den första
gången jag upplevde en sådan förmörkelse här, satt jag på ett
litet arbetarkafé och hade just börjat min déjeuner. Det
mörknade hastigt — klockan var halv ett på dagen — och efter
några minuter voro ljusen tända överallt. Några
parisarbetare vände sig skrattande till mig och frågade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
