Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Det svenska slottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-213-]{++} Av sådant växer inte förtroendet för kungamakten. Under
Karl XII:s sista år skärptes visserligen enväldet än mer av
Görtz — men efter ett sådant sista krampaktigt försök var
det genommoget för sitt fall.
Den nya författning, som 1719 års regeringsform
innehöll, var avsedd att beteckna en återgång till de gamla
förhållandena före enväldets dagar med tillägg blott av några
garantier mot sådana försök att omstörta rikets gamla
rättsordning, som enväldet tillåtit sig, eller mot de enskilda
missbruk, som erfarenheten givit vid handen. Dessa garantier
funno 1719 års män däri, att de bundo konungens fria
verksamhet genom rådet och rådets åter genom riksdagen.
Folket återtog styret, den politiska makten lades hos ständerna.
Det var meningen med uttrycket konungens höghet, rådets
myndighet och ständernas frihet och rätt.
Det var en i grunden gammalsvensk tanke, nu hämtad ur
1600-talets statsrättsliga akter. Konungen var regeringens
huvudman och statens synlige representant, ingenting annat.
Året därpå skildes emellertid rådets medlemmar från sina
platser som chefer och bisittare i kollegierna
(departementen). De förvandlades till en uteslutande parlamentarisk
re-geringskonselj. För maktlystna strebertyper lågo sedan inga
svårare hinder i vägen, de behövde inte äga praktisk
erfarenhet, insikt och skicklighet, de behövde endast göra
pratkarriär i riksdagen. Därmed äro vi inne i den politiskt
sorgliga s. k. Frihetstiden.
All makt samlades hos Hemliga Utskottet i riksdagen,
som ömsevis behärskades av de olika partierna, »hattarna»
och »mössorna». Varje man med aldrig så litet inflytande
tog mutor från utlandet, de svenske blevo förödmjukade så
som aldrig förr. Hattarna fingo sitt lilla krig, som de
längtade efter — men det är väl ingen, som ville inrista det
ömkliga äventyret bland våra stora minnen? Generalerna
dogo inte hjältedöden på slagfältet. De avlivades som
förbrytare på stupstocken här hemma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
