- Project Runeberg -  Valda verk / 3. Timmerdalen /
46

(1940-1941) Author: Martin Koch
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Bondefolk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det var före farfars tid. En skock lappar for fram i
vildhet, ingen ärlig människa var säker till liv och lem,
lapparnas trollskott och onda ögon vågade ingen stå emot.
Strykarna tiggde och till slut bara togo de av bönderna vad
de ville ha. Då skrev Vanumfolket till kungen i Stockholm
och bad om lov att få ha ihjäl det hedniska följet. Och
kungen gav sitt löfte.

Vanumbönderna togo mod till sig, fångade in lapparna,
bundo dem och klubbade ihjäl dem med yxhammare, stål
måste det vara, men ingen ville att det onda blodet skulle
rinna.

Fastän de ändå hade kungens löfte, så var det nog inte
rätt att göra så. Man ska inte dräpa, det är en så stor
sanning, att den som blir mördad får rätt, vore han också den
värsta syndare. Därav kommer en sådan vildhet i ögonen på
den människa, som av människor dödas, att ingen tål att
se det.

Den som var svårast att få slut på av de där lapparna
var en ung flicka. Hon segnade på knä under vinande yxor,
som klubbade ner henne; slag på slag kom farande tungt
så tätt som bönderna kunde tränga sig på henne, trollet.
Hon levde i det längsta. Hon bara vildstirrade rätt fram,
när hon kröp ihop på marken som ett djur — men så sjönk
hon ner, hon också. Liv var det i henne än, klubborna
dunkade och slogo. När hon äntligen låg alldeles stilla på gräset,
sade hon så tydligt att alla kunde höra det runtomkring:

Ni ska inte heller få leva–––.En bonde krossade hennes

syndiga mun, så blev inte mer sagt.

Men länge dröjde det inte, förrän de vuxna dogo i byn,
allesammans, undan för undan, de rakt som vissnade och
föllo bort. Och platsen, där gärningen skedde, bar aldrig
mer gräs eller växande liv; skogen, som lappflickan stirrat

46

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:13:56 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kochvalda/3/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free