Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Bondefolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En svartklädd herreman kom till Åsens gård.
Genast han fick se Jon, så hälsade han och sade:
— Är det här stället också sålt?
De sutto i köket, och när han frågade så, blev det alldeles
tyst. Mor gick ut, och lill-Bernt smög sig efter henne.
— Nä, de ä inte de, sade Jon till sist så tungt.
Och mannen sken upp som om Herrens hela välsignelse
kommit regnande över honom på en enda gång.
— Gud ske pris och lov att jag kom i tid, men bra nära
fördärvet har ni allt varit, Jon!
Bonden satt tyst. Det var ett underligt tal, som kom av
främlingen, men nog hade han rätt. Den nya skattepålagan
hade kommit som ett yxhugg över Jon. Han kände att han
var dräpt och slut. Vart skulle han gå med klagomål här i
ödebygden? Och innan någon hjälp kunde nå honom den
vägen, skulle skatten längesen ha varit betald, eller också
gården såld, den måste ju säljas nu, rakt ingen rättvisa
kunde han vänta på auktionen. Pengarna fick han i alla fall,
om han gjorde upp med bolaget i godo. Men det var just
det som var så svårt. Han kunde inte få sin styva kropp att
röra sig åt det hållet, och så satt han som förlamad.
— Bernt skulle ju ha stället efter mig, när han blir stor,
fick han fram till slut, darrande på målet.
— Bernt ska ha stället också, det är kungens vilja, sade
främlingen.
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
