Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Bondefolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I sänkan mellan några dystra, skogmörka höjder blir
jordgrunden liksom krusad av kullar och bergknallar — de
likna svall och skum, som av farten glidit ner mellan
rullande vågor, när stormen gick tung genom urtidens natt.
Några timmerstugor ligga nerhukade på marken var de
bäst kunna. Det är Svartsele by.
En smal väg söker sig fram mellan stugorna och vidare
bort till skogs. På långt håll kan älven höras, bruset ligger
som en skälvning i luften. Men längre ner breder vattnet
ut sig så stilla och lugnt, som om det ständigt hävde sig
fram med samma evigt glidande ro på sin färd.
Det mörknar en vårkväll.
I en milsvid cirkel runtomkring stå åsarna med susande
mörker, ett viskande, klagande mörker, ett oroligt krälande
nattmörker, det sträcker sig upp över halva himmelen, som
spänner sitt svindlande valv över skogstopparnas murkrön
där uppe. Mot öster är rymden kyligt isklar, mot väster är
den rödaktig och smutsig efter solfallet. Mörkret, mörkret
sjunker. Stjärnorna droppa fram i höjden, stora, tindrande
gnistor — men mörkret är större, mörkret är redan färdigt,
mörkret har lagt sig till ro över jorden.
På vägen går an halvvuxen pojke, han snubblar med
drumliga steg i alltför stora stövlar, hans sömniga ögon
hänga buttert fast vid marken.
Hans funderingar ha ingen betydelse. Det är bara för
honom själv de ha något värde, men då så mycket större.
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
