Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Bondefolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rautans björnrygg och Sarvas och Ålma, de isiga höjderna
på Anjesvallen — där såg han Åsens gråa uthus och
häbb-ren, getterna stodo bundna på lagårdsbacken mellan
dyng-pölen och foderladan. —
När Jon ligger där på sängbritsen i mörkret och blundar,
ser han det alltsammans inom sig, men obegripligt långt
borta i töcken och dimma.
Under ett helt liv ha dessa syner dagligen gått in i hans
ögon, de utgöra en del av honom själv, hans eget inre är
uppbyggt av bilderna från den yttervärld, som varit hans.
När länsman drev honom bort från hemmet, skrev han
ett brev till kungen. Han berättade mycket noga hur allting
hade gått till. Han talte om kungens betryckta läge under
bolagens herravälde, han anspelade finkänsligt på den
förgyllda papperskronan, han uppenbarade sin trofasta vilja
att med bössan gå löst på tjuvherrarna till en befrielse för
konung och rike, han beskrev noga hur den kungliga kronan
såg ut som syntes mot ljuset i köpebrevets papper, han bad,
att kungen enligt löfte skulle låta honom få behålla Åsens
gård.
Han fick aldrig något svar på det brevet, det kom ju
inte så värst långt.
Jon vände sig sömnlös på sin säng i kojan. Där var nästan
alldeles nermörkt. De sovandes andedrag flåsade i hans
öron. Elden glödde på golvet och spred en svag dager över
det närmaste.
Hästen vid andra väggen skrevade brett med bakbenen,
lyfte svansen och lät sitt vatten falla; det rann ut över
golvet av hårdtrampad jord, det silade ner i granriset
runtomkring, det fräste i eldpallens glödheta stenar.
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
